massiv vägg av text (gaaaammal text!!!)

jag orkar inte fixa någonting som det är nu,orkar knappt tänka ens,och då är det illa.har inte skrivit någonting på flera veckor känns det som,och det jag skrev var ju inte direkt jättepositivt.det känns som om jag borde vara glad,men det orkar jag inte vara.vårdepression is the shit,big time.kompisen tjatar på mig om att jag borde käka.det gör jag ju,även om jag inte käkar hemma hos honom.han vet ju att jag käkar,borde inte det räcka,man kan ju tycka det.den andra kompisen tjatar på att jag ska ta hand om mig,och det gör jag ju.så gott jag kan i alla fall.jag kan inte alltid tänka på mig,eftersom jag lever på att hjälpa andra.kanske därför jag inte orkar någonting nu,eftersom jag inte har någon att hjälpa.det betyder att jag vet att jag borde ta tag i mitt eget liv,men eftersom jag inte orkar göra det så skiter jag i det,vilket är det absolut dummaste man kan göra och det vet jag,men jag orkar inte bry mig om vad som är dumt eller inte som det är nu.junst nu finns bara min egen trötthet och ont i halsen av okänd anledning.det är som en osynlig tyngd som ingen verkar se.studenten snart dessutom,men jag orkar verkligen inte vara glad åt det med tanke på att jag vet vad som väntar.halvliter blandsaft till frukost är kanske inte det nyttigaste,men orkar ju inte käka så jag orkar inte göra det,alltså slutar det i halvliter saft ändå.det är åtminstone lite energi känns det som.jag tror inte att någon kommer orka läsa hela det här inlägget,men det känns väl som om det är halva grejen ändå.man kanske borde plugga upp betygen på distans.men största problemet nu är att jag måste förklara för mina föräldrar varför mina betyg ser ut som dom gör,med tanke på att dom lyckades,på något underligt vänster,missa hela hösten 2004,med allt vad den innebar.kanske inte ska förklara anledningen till den,det vore verkligen inte bra,men förklara vad den innebar måste jag.problemet blir betygen från trean.suck.jag orkar verkligen inte plugga egentligen,men måste förr eller senare ändå tror jag.och det känns som om jag öser ur mig massa skit som det är nu,men jag är inte perfekt och jag tål inte hur mycket skit som helst,även om jag låtsas att jag gör det för att jag låtsas att jag klarar allt och i min värld så klarar jag allt,så länge jag slipper er som gör livet inte så jätteroligt alla dagar direkt.kan inte ni någon gång förstå att jag vill ta hand om mig själv,att det inte blir bättre av att ni pressar.att jag är tio år äldre än ni tror och att jag inte är precis som en liten kopia av vem-det-nu-var det minns jag inte ens eftersom jag dagligen blir bemött som en kopia av någon annan.inse att jag är jag och att jag inte har sådär jättestor lust att bli jämförd med någon som inte är jag.