emma och adam del 2

Emma var mer speciell än någon annan, hon skrattade precis sådär lagom mycket, log nästan hela tiden, blicken alltid fäst på honom. Kanske för att hon pratade med honom, men kanske också ett intresse tillbaka. Adam hade insett att Emma var speciell, han hade insett att hon inte var som alla andra, antingen full eller nonchalerande.

Adam var snäll, han brydde sig om henne, sa snälla saker, roliga saker och skrattade ganska mycket. Emma visste att Adam var genomsnäll, rakt igenom, oavsett vad han än spelade. Hon kunde se att han ville imponera på henne, åtminstone lite. Men hon kunde inte förstå varför. Emma ville hitta en penna, Emma ville hitta en bit papper, Emma ville säga till Adam vad hon tyckte om honom, att hon tyckte om honom, att hon var glad att dom hade dansat på det proppfulla dansgolvet, att hon inte menade att göra honom generad för att hon skrattade när han hamnade i nånting som liknade en blandning av en groda i halsen och målbrottsröst, trots att han hade kommit ur det för länge sen. Ville att han skulle veta att hon inte skrattade åt Honom, utan för att hon var glad att han också kunde göra bort sig.

Adam skämdes, men låtsades kunna skratta åt det,
Emma skrattade åt honom, han hade gjort bort sig fullständigt inför denna snygga tjej. Han använde sällan ordet snygg, och ännu mer sällan om tjejer han nyss hade träffat, även om det faktiskt stämde i Emmas fall.
Emma var snygg, men kanske inte fotomodellsnygg, hon var söt, lite som ett busigt barn. Hon hade skrattat åt honom, han kunde inte släppa det, han hade ju tänkt säga något smart till henne, precis vid hennes öra, så att hon säkert skulle höra det. Men något hade gått fel, ut kom en groda som gjorde att hon vek sig dubbel. Hon skrattade åt honom. Emma skrattade åt Adam. Men han tyckte nästan att det var värt det. Han, Adam, hade fått sitta nära Emma, lukta på hennes hår och känna hennes hud mot sin hud. Han hade varit lycklig då. Han drömde några sekunder om att omfamna henne, men stoppade sig själv i sista ögonblicket. Inte än Adam, inte än.

Emma hade känt hans andedräkt mot örat, den var varm. Hon hade känt hans arm mot hennes axel och arm, den var också varm. Hon kunde nästan höra hans hjärtslag. Emma hade skrattat åt hans groda.
Han hade skrattat åt den också. Men något i hans skratt lät fel enligt Emma. Det var som om skrattet inte var äkta hela vägen, något hopkok av olika skratt. Ett äkta och ett falskt. Emma kände sig trygg med Adam, och hon blev varm av hans närhet. Hon ville krama om honom efter hans groda, säga att det inte gjorde något, att hon tyckte om honom ändå, att det händer de flesta. Hon visste ju själv hur hon lät efter lite för mycket godis, socker som satte sig i vägen för orden så att hon lät som en liten smurf till slut. Inte krama honom än, inte än Emma, inte än.