emma och adam del 6

Det verkade som om ju mer Emma ansträngde sig för att se Adam som vän, desto svårare blev det. Och ju mer hon försökte förklara, desto hårdare rev saknaden efter honom. Dom hade tagit time-out,bara några dagar tidigare, men redan saknade hon hans leende. Det är leendet som ingav hopp. Som gav värme och glädje. Hon visste att hon var tvungen att förklara för honom, hon ville köra rent spel, och det visste Adam, för det hade hon sagt. Han var för viktig, för snäll, för att slösas bort på falskspel och andra idiotiska saker som hon hade kunnat göra med nästan vem som helst bara inte Adam.

Emma hade hittat blomman han hade gett henne för länge sen, på väg till en studentskiva. Den kvällen när han hade varit så otroligt snäll, kramat henne när hon hade behövt det, dansat med henne, fått henne att skratta, åkt med henne hem, svarat ärligt på hennes frågor. Bekräftat att hon verkligen fanns. Han ville henne inget illa, det visste hon. Det hade hon vetat från första stund. Vänner,inget mer, men det var svårt vissa dagar. Han var snäll, brydde sig om henne och såg dessutom riktigt bra ut.
Emma tvekade en stund, men beslöt sig för att fortsätta som om ingenting hade hänt som om Adam inte visste något. Hon ville bara att dom skulle kunna vara som dom hade vart från början. Innan hon fick upp ögonen för vem han var, när han bara va Adam, en vän. En otroligt snäll sådan, en sån som man knappt hittar.

Adam och Emma slutar här, men Emma kommer alltid minnas Adam som en otroligt människa på många sätt. Och Emma hoppas av hela sitt hjärta att Adam inte tar illa upp över allt hon skriver, men hon vet att han vet att hon menar varje ord.
Alla ord kommer direkt från hjärtat,från tankarna och känslorna just då.
Emma vet att hon inte ska lita på känslorna egentligen, men med Adam är det olika. Ibland, ibland inte. Hon mindes fortfarande kortet hon hade tagit på honom, det med utsläppt hår, när han log ett stort leende,
Adam, Adam, Adam.
Emma suckade lätt och hoppades bara att han skulle få hitta någon som kunde uppskatta den han var, inte bara den han verkade vara ibland....