För en liten som mig.

Jag vill sätta vatten i gungning
veta att det inte är farligt.
Stänka ner hela omgivningen
så att den kanske börjar växa.
Det enda jag lyckas röra
är det avslagna vattnet
i den eländes Ramlösaflaskan.
Avslaget, ljummet och inte gott längre
som livet i allmänhet.
För en liten som mig.

Att vara stor och stark
att klara sig genom allt
utan att fälla den minsta
lilla tår offentligt.
Att le eller åtminstone
inte vara ledsen så det syns
det är väl så det är.
Att aldrig nå fram helt och fullt
att bli omkullsprungen jämt
så är det för en liten som mig.

Men det finns ändock ljusglimtar
i ett fruktansvärt kallt liv.
Som stjärnor på en nattsvart himmel
så svart som bara himlen kan.
Inga gatlyktor som förstör bilden
inga billyktor som överröstar tystnaden.
Men några ljuspunkter finns det
och så vackra de är i mörkret.
För en liten som mig.

Så vemodig som bara vemodigheten kan
lika vacker är en enda ljuspunkt
projicerad på en nattsvart himmel.
När blodet är så mörkt, mörkt rött
att det liknar vinet i dess bägare.
Det är då en liten droppe klart vatten
en liten stjärna eller två
ett kallt lysande stearinljus
det är då det gör skillnad.
För en liten som mig.

Men när stjärnan slocknar
för att morgonen randas i fjärran.
Och när orkanvinden,
eller en öppnad dörr släcker ljusets låga.
När blodet är nytt och ljust, syrefyllt.
Även då behövs ljuspunkterna,
trots strålande sol och klarblå himmel.
För ögon kan vara lika blinda som fladdermöss
och öron lika döva som den dödes.
För en liten som mig.