För först då kan du bli stark.

Så mycket tankar på dig
när jag egentligen inte borde
som om jag kunde bry mig mindre egentligen.
Men hur det än är så kan jag inte glömma dig
det går inte
jag har försökt
har försökt ta bort dig ur mitt liv
men det går inte.

Så mycket som påminner om dig
när allt kommer omkring
så fick du mig att överleva.
Det kanske inte va så du hade planerat
du kanske inte såg mig
som så osäker
och liten
kanske inte såg
att mina ögon skrek på hjälp
kanske inte såg
att jag va på väg att gå under
att kantra med min osynliga båt
men det va så det va.

Och så kommer du
och vänder allt rätt igen
med vissa konstiga händelser
men samtidigt
så fick du mig att överleva.

Jag försökte verkligen
glömma dig ett tag
men när jag insåg att det inte gick så sket jag i den idén.
Jag försökte verkligen
att inte misstolka allt
du sa
och gjorde
men det är lättare sagt än gjort vissa dagar
dom dagar
när du va kanske lite för nära
än för att vara vän
när du tog hand om mig
och tröstade mig.

När kramarna hejdå blev jobbiga
borde jag ha förstått
hur det egentligen låg till.
Hur saker egentligen va mellan oss.
Hur sker sånt vi inte har planerat?

De dagar du gjorde mig lugn
med ett ögonkast
och fick mig att skratta
med en liten kommentar
tillräckligt elakt
för att jag skulle minnas
tillräckligt snällt
för att jag skulle bli glad av den.

Dom små sakerna är dom
som har störst betydelse i slutet
Det är inte alla ord jag minns.
Det är dom små kommentarerna.
Dom sakerna som du sa i förtroende.
När du tog av maskerna
och lät mig se dig
som du är sårbar
och liten
och ensam.

Det är dom som jag kommer ihåg
det är så jag vill att du ska vara.
För först då kan du bli stark.